Ars Fennica 2023

I sina verk beskriver Henni Alftan (f. 1979, Helsingfors) vardagliga motiv – interiörer, landskap, personliga tillhörigheter och skepnader. De noggrant komponerade närbilderna utmanar åskådaren att vid sidan av det synliga motivet dryfta vad som blivit utanför bilden. Det välbekanta och det främmande förenas i Alftans målningar och leder oss att iaktta verken aktivt – att i bilderna leta efter något som inte nödvändigtvis syns.

Beskärningen gör att det syns knapphändigt med detaljer i Alftans målningar, såsom ett draperi, en klocka eller en bok. Öppningar som ett fönster eller en dörr, reflekterande ytor eller en bild som ingår i en annan bild skapar nya rum i målningarna.

Tuomas A. Laitinen (f. 1976) arbetar med levande bilder, ljud, ljus, glas, kemiska och mikrobiologiska processer samt algoritmer. I sitt arbete granskar han samlevnaden mellan olika arter och skapar installationer och situationer som lyfter fram kopplingar mellan språk, kropp och materia i föränderliga ekosystem. Han har influerats bland annat av science fiction, mytologier och tankeriktningar som söker en ny form av grund för hållbar samlevnad på jorden.

Verket Världen i en björns öra inbjuder åskådaren till att sakta in och fördjupa sig i att lyssna. Verkets ljudvärldar öppnar sig då besökaren rör sig tyst i rummet och lyssnar. Tack vare ultraljudet från högtalare fästa vid metallskulpturer förefaller ljuden komma från flera olika riktningar. Figurerna i verket är formskiftande som mytiska varelser. De refererar till olika livsformer som bläckfiskar, bönsyrsor och människoliknande varelser. Världen i installationen är i konstant förändring. I sitt verk försöker Laitinen föreställa sig hur det var att leva innan människan började dela upp världen i allt exaktare och värderande taxonomier.

På 2010-talet tvingades många kinesiska restauranger i Sverige stänga på grund av insolvens, eller bytte ägare. En av dem var Lap-See Lams föräldrars restaurang. Konstnären tog sig an att dokumentera dessa rum genom att 3D-skanna interiörerna, för att bevara deras historia. Hennes visuella språk har sin upprinnelse i det arkiv hon byggde upp. Lam använder bland annat skulptur och video för att i sina verk öppna upp de bibetydelser som de utländska imitationerna av kinesiska produkter är förknippade med. Verken granskar bland annat de kinesiska hongkongbornas kultur och hur den förändras i Europa.

Berättelsen i verket Tales of the Altersea skildrar motgångar, strävan att uppnå drömmar och frigörelse. Bilderna som projiceras på rummets golv och väggar påminner om traditionell kinesisk skuggteater. I bilderna syns figurer ur folksägner, såsom Da Peng-fågeln som symboliserar stark vilja och som kan förvandla sig från fisk till fågel och förmörka hela himlen med sina vingar. Lo Ting är för sin del till hälften fisk, till hälften människa, och representerar uppror mot makten. I verket simmar två tvillingsystrar i det fiktiva havet Altersea, i en kinesisk restaurang med namnet Sea Palace. En flytande restaurang med samma namn som transporterats sjövägen från Shanghai till Europa fungerar numera som spökhus i en nöjespark i Stockholm.

Konstnären och filmmakaren Emilija Škarnulytė (f. 1987, Vilnus) är intresserad av djuptid, med vilket man avser mycket långsamma förändringar som sker över enorma tidsintervall. I sina verk behandlar hon vår historiska periods uppenbara problem såsom klimatförändringen, och försöker betrakta dem ur en framtida arkeologs eller geologs perspektiv. Hennes verk rör sig ofta på ekologiskt unika platser: i öknar i Nordamerika eller Mellanöstern, i europeiska kärnkraftverk, i militärbaser från kalla kriget och i havens afotiska zoner dit ljuset inte kan nå. Hennes kamera fungerar som ett arkeologiskt verktyg som genomtränger såväl geologiska, ekologiska och politiska som kosmiska skikt.

Personen som filmats i videoverket som ses på utställningen är konstnärens litauiska mormor Aldona som förlorade sin syn på våren 1986. Enligt läkarna hade hennes synnerver skadats av exponering för de radioaktiva föroreningarna från kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. En del av verket har filmats i Grutas Park, en temapark med statyer från sovjeteran som idealiserar den kommunistiska ideologin. Örterna i installationen har samlats i Aldonas hemtrakter, i ett insektskyddsområde i Gerdašiai. Området ligger vid gränsen mellan Litauen och Belarus, som numera också utgör försvarsförbundet NATO:s och Europeiska unionens gräns.

I sitt verk granskar Camille Norment (f. 1970, USA) de förnimmelser olika ljud ger upphov till då det möter rummet, dess former och människans kropp. Norment använder termen kulturell psykoakustik då hon talar om sitt arbete, och beskriver det som en granskning av politiska, sociala och kulturella fenomen med hjälp av ljud och musik.

Installationen består av en formation arkitektoniska säteskonstruktioner samt vibrerande och resonerande ljud som påverkar känselsinnet. Resonans innebär medvibration, det vill säga att kroppar vibrerar med samma frekvens. Säteskonstruktionernas form bygger på fraktaler, det vill säga geometriska figurer där samma struktur upprepas gång efter gång i en oändlig loop. Konstnären bjuder in besökarna att sätta sig och delta i verket med sin egen kropp och röst.